tisdag 18 september 2012

Den största klassikern för mig

Bilden av att det snart är allvar.
Sitter med en kall öl vid ett fönsterbord som vetter mot Hovet. Snart smäller det! Ända sedan barnsben har det här varit de jobbigaste stunderna, i alla fall de näst jobbigaste. Jag talar om timmarna före match när Djurgården ska spela mot lillebror Södertälje SK. Vi har inget att vinna men en heder att förlora. Visst var det härligt att komma till skolan dagen efter match och håna de stackare som hejade på SSK men det bet inte lika väl som det bet när de hånade tillbaka. Alla som har en lillebror kan känna igen känslan från en av de där få gångerna man förlorat i Mario Kart på Nintendo 64 eller när man självsäkert slagit vad och mot all förmodan förlorat. Man tappar ansiktet och fortsätter att förneka att det verkligen hänt.

Jag minns med viss värme 7-1 i Scaniarinken från mitten av 1990-talet men jag minns ännu mer och smärtsammare de torskar som man råkat ut för i Scaniarinken och Globen. Jag minns att jag kunde gråta för en förlorad gruppspelsmatch som nioåring men bara känna lättnad när vi piskade SSK. Det är sådanan minnen som gör att känslorna inför varje möte lever kvar och får mig att lika intensivt hoppas att det kommer att gå dåligt för SSK, så att eventuella torskar kan viftas bort med hänvisning till tabellen.

Därför kommer jag om jag får uppleva en djurgårdsseger ikväll bara lägga upp en kort blänkare på Facebook och nöjd åka hem för att surfa efter matchanalyser och somna gott, lite bättre än en vanlig tisdagkväll. Om vi torskar däremot kommer jag att bli irriterad varje gång telefonen piper och när jag möter SSK:are som hånflinar. Jag kommer undvika att gå på gågatan på några dagar. Jag har aldrig påstått jag är en bra förlorare.

Vem vänder bort vem ikväll?

Värst tycker jag är alla de där som egentligen inte bryr sig om hur det går, de har inte en aning om att det är match, de hejar inte på SSK, de kollar aldrig på hockey. Men de vet att en förlust svider så de hånar och ringer så snart de på LT:s löpsedel ser resultatet. Min mamma hade en sån pojkvän för några år sedan och funderade på att göra slut. Man kan ju inte håna tillbaka för de bryr sig inte. Man har lust att åsamka dem stor personlig sorg, döda ett husdjur eller ligga med deras fruar.

Ni som känner mig vet att jag egentligen är ganska civiliserad men idag är det match och vi bara måste vinna, jag hatar att ha förlorat. Jobbigt är också att inga djurgårdare förstår, för dem är det inget derby. Det är som att möta Almtuna. Men för SSK är det som att möta Mordor.

Bäst just nu: Det blåser medvind!