tisdag 29 maj 2012

Makten, myglet, politiken.

Thomas Bodström är skyldig mig sju pendeltågsresor av tomt blickande ut mot betongförorter, nedklottrade bullerplank och skog. Istället för att livlöst studera detta har han nämligen lurat mig att läsa hans bok Inifrån - Makten, myglet, politiken.

Boken är platt, trots 320 sidor. När han skriver om justitedepartementet och de politiska områden han styrt över är det läsvärt, tyvärr är det inte mer än sammanlagt ungefär 100 sidor av sånt. Hans övriga politiska analyser är inte värdiga en tidigare minister, han slänger sig med klyschor och är oansvarig populist ut i fingerspetsarna.

Vad sägs om hans insikt att det är bra om fler blir rikare för då betalar de mer skatt? Det går att bemöta med ekonomiska argument när det är bevisat att konsumtionen hålls uppe om man fördelar resurserna mer jämt i samhället. Det går också att raljera över hans slutsats och peka på hyckleriet när han i övrigt genomgående i boken klagar över ökade klyftor, självklart utan förslag till åtgärder. Populist.

Istället blir läsaren serverad en symbollösning, partiet bör byta namn till Socialdemokratiska partiet. Det bästa är argumentationen för detta som bygger på två insikter från Bodström; andra partier har bytt namn tidigare och man måste bygga allianser med TCO. Det sista håller jag med om, men att tro att ett namnbyte skulle ändra TCO:s inställning är ytterst naivt och att bryta med LO skulle inte heller hjälpa. Är det någon gren inom arbetarrörelsen som har gott sammarbete med TCO så är det LO, ett sammarbete som antagligen skulle vara ännu bättre om inte Socialdemokraterna fanns med i bilden.
Det är också kul med tanke på att han klagar över att Nya Moderaterna snott socialdemokratins retorik, att då överge ett begrepp som arbetareparti skulle vara Schlingmans slutliga seger. Det dåliga självförtroendet gällande politiken lyser igenom under hela läsningen, lika tydligt som hans egna personliga självförtroende och insikt om sin egna förträfflighet lyser.

Det som media reagerade på mest när boken kom var personangreppen på andra ledande socialdemokrater. Det är dåliga försök till subtila angrepp på alla som kan tänkas anklagas för att vara traditionalister, han bygger ett helt kapitel på att Morgan Johansson från Skåne sitter och suckar ute på Harpsund om att inte är lika populär som Bodström själv bland allmänheten m.m.

Hans beskrivning av stridigheterna inom Socialemokraterna gör i alla fall en sak klar, Thomas Bodström har inga ambitioner att bli fredsmäklare när han växer upp. Han försöker att låta objektiv när han problematiserar kring falanger; vänster är inte bara vänster utan även gubbiga, de kör med härskartekniker och andra högerfasoner medan högern beskrivs som kämpar för alla människors lika värde, de står upp för homosexuellas rättigheter och kämpar mot diskriminering... Kort sagt; vänstern är dåliga på allt, högern är helgon.

Jag trodde inte så mycket mer när jag köpte boken, jag kände mest att jag kunde ha nytta av att ha läst den. Men det vetefan.

Bäst just nu: Långa bussresor till Bromma flygplats och resan till Visby, man får tid att plocka med sånt som behövs i inkorgen och blogga, utan att känna sig stressad.