lördag 4 februari 2012

Reser igen, med betoning på RESER!

.
Jag har allt sagt att jag har svårt för transportmedel, de tenderar att ta mig till ställen jag inte ska till eller inte ta mig någonstans alls. Jag har därför aldrig tagit körkort. Som exempel har jag nu fem talande exempel;
1. Min lilla tripp till Dominikanska republiken tog fyra dagar, bara att ta mig från Arlanda till Santa Domingo, väldigt detalerat beskrivet i inlägget ”Vad är det som flyger och flyger men aldrig kommer fram?”

2. Under en båtluff i Grekland hamnade vi på ”fel” ö, i alla fall inte den ö vi köpt biljett till. I tre dagar vandrade vi runt på gatorna utan att veta var vi var, inte förrän vi köpte båtbiljetten till Naxos förstod vi att vi hade varit på Siros. Under tiden att vi gissat stadsnamn med en taxichaufför som skulle ta oss tillbaka från stranden och mycket mer...

3. En annan båtresa gjorde jag med mitt älskade SSK team 86. Vi var på väg hem från en bortamatch på Gotland med snabbfärjan. Det gick allt annat än snabbt. Det var hemsk storm och efter bara några minuter brann en av tre motorer upp, som kompensation bjöd rederiet på allt i baren och restaurangen... Dumt gjort. För sen brann en till motor upp och vi puttrade fram i några knop genom en storm som gungade båten mer än vad jag trodde att en båt kunde gungas utan att välta. Alla spydde; passagerare spydde, personalen spydde när de torkade upp spyor och jag spydde när jag klev in på en toalett där handfatet var rågat av spyor. Det tog tio timmar istället för utlovade tre.

4. Efter en kampanj med LO-distriktet i Kista skulle jag trött ta mig tillbaka till Södertälje, istället kliver jag av vana på det tåg jag alltid kliver på när jag är trött, det mot Märsta. Jag somnar och vaknar inte förrän i Sigtuna kommun. Egentligen har jag säkert tio olika men liknande historier om pendeltågsäventyr.
5. Det sista exemplet på hur transportmedel hatar mig redogör jag för nedan, det är ett väldigt färskt exempel...
Idag var det dags att resa hem från Manchester. Efter tre givande dagar där unga fackföreningsföreträdare har diskuterat gemensamma utmaningar; mest ungdomsarbetslöshet och bemaningsföretag var det dags att åka hem till en egen säng.

Isabell väckte mig tidigt och vi åt frukost på hotellet. Vi tog oss till järnvägsstationen och hoppade på tåget mot flygplatsen, så långt allt gott. Eller? Efter 30 minuter på tåget rycker Isabell till och sliter sin blick från de vackra landskapen som paserar utanför fönstret: ”Det ska inte ta så här lång tid, är det här rätt tåg?” frågar hon. En berättigad fråga som jag skickar vidare till en tant bredvid:
”Excuse me, where is this train going?”
“It´s heading to Norwitch, next is Sheffield. Where are you going?”
“Manchester airport, we thought…”
Vi behövde checka in 30 minuter efter att vi klivat av tåget. Uppskattningsvis, enligt lokalinvånaren, tar en taxi därifrån till Manchester airport minst en timme. Isabell började ringa runt och boka om biljetter men det skulle lösa sig i alla fall, istället för att landa 18:05 i Stockholm skulle vi komma hem 23:50. Märk ordvalet ”skulle”.

Varför har jag aldrig reflekterat över den vackra landsbyggden i Storbritanien?
Vem vill egentligen privatisera järnvägen?
Varför händer detta alltid mig?
Många frågor flög genom mitt huvud.
Väl på flygplatsen möter vi Michael från tyska Verdi och har en riktigt trevlig väntan. Vi testar ny spännande rysk vodka och får även smaka på intressant whisky, viss handel sker även. Vi rör oss bort mot vår gate och jag berättar alla mina historier som jag minns om misslyckade transporteringar och vi skrattar mycket högt, Isabell däremot är mycket kritisk till att ta med mig på fler uppdrag utomlands eftersom jag uppenbarligen för olycka med mig. Jag skrattar och uppdaterar min Facebook med en incheckning på Manchester airport:
Rätt stad, rätt flygplats, rätt gate... Nu kan inget gå el... eller? Landar vid midnatt. – på Manchester Airport
Sen hinner jag inte mycket mer än att publicera detta innan de ropar i högtalarna att vi ska byta gate. Ok, det är inte så farligt. Men det är inget plan vid den nya gaten, och det kommer inget på 30 minuter. Det är mycket sura miner nu, jag har fört olyckan till Manchester... ;)

Michael är konspirationsteoretiker, mitt fel? ;)
Småningom får vi i alla fall kliva ombord och vi har fortfarande tid så det räcker, mellanlandningen i Frankfurt kommer inte försena oss. Men efter en timme ombord har vi inte lyft en centimeter eller ens rullat bort från gaten. Istället kryper personalen omkring och spanar in vingarna och irriterar sig över snöstormen utanför som gör så att isen inte går att få bort, eller snarare; ny is tillkommer när gammal tas bort. Michael brister ut; ”It´s your fault!”

Planet ställs självklart in och vi vet inte när vi lyfter igen, vi ska snart bussas tillbaka till Manchesters stadskärna för att tillbringa natten där. Men lika glada för det är vi men gladast är nog engelsmännen som får höra mina resehistorier medan även de är strandsatta här.
Engelska fackföreningsmän; Jim, Ed och Keith samt tyska Michael.
Bäst just nu: Hinner kanske till Arbetarrörelsens museum i Manchester imorgon!