söndag 4 december 2011

Förmodligen världens bästa sätt att göra bort sig

Det här är berättelsen om när en bit av min själ dog, och hela min självrespekt strök med i fallet. Jag har alltid varit trött på människor som tittar bort när något obehagligt sker, som inte bryter in när nöden kräver det och som högst av allt värnar om sitt eget skinn. Det har väl satt mig i en del svåra situationer och många brottningsmatcher på krogar och på gågatan i Södertälje men det behövs; det finns på vissa håll i samhället alldelles för dåligt med civilcurage.

Den senaste meningen i stycket ovanför är väldigt lätt att spotta ur sig. Frågan är egentligen hur vi skulle handla om vi hamnade i en situation som kräver cvilkurage, som en ansvarsfull medborgare eller som en idiot? Jag brukar inte har något problem med att kombinera idiotin med ansvarstagande, som ni snart ska få se.

Samtida foto
Jag tänker på ett tillfälle för snart sex år sedan då jag var på Stadsteatern för att se Jonas Hassen Khemiris pjäs "Invasion!". Jag hade höga förväntningar på pjäsen och gillade att Khemiri lockat en publik till teatern som jag aldrig tidigre sett vid scenkanterna, en ung publik och många med invandrarbakgrund. Vad jag däremot reagerade starkt mot var att det i denna nya teaterpublik fanns personer som inte kunde hålla tyst. De kunde för min skull gärna ha stannat kvar i sin förort och hängt framför TV:n istället. Nu fick jag höra kommentarer om hur svåra ord skådespelarna använde och att det var en svenneteater de satt på.

Pjäsen har bara spelat i några minuter när skådespelarna avbryter på scenen och vänder sig mot grabbarna och förklarar att de får vara tysta eller lämna lokalen. Det blir en hetsig dialog mellan pojkarna i publiken och skådespelarna på scenen. Plötsligt reser sig de två killarna upp och springer upp på scenen och ger sig på skådespelarna med knuffar.

Den manliga skådespelaren backar rädd bakåt medan den kvinnliga flyr in bakom mannen. Men grabbarna hinner inte utdela mer än en knuff innan jag gör scendebut på Stadsteatern och sätter två adrenalinfyllda händer i bröstet på den mest aggresive av angriparna. Jag tänkte inte sitta i publiken och se på hur två idioter förstör och ger sig på två skådespelare för att de själva är för dumma för att förstå. "Vem fan är du?" skriker den ena killen och jag knuffar till igen och skriker tillbaka; "vem fan är DU?"

Jag är fullt beredd att försvara de två skådespelarna mot dessa två förortsbarn, något större till växten än mig själv. Jag förväntar mig också att någon annan i publiken ska reagera och komma till min undsättning. Men ingen kommer upp. Istället skriker den kvinnliga skådespelaren att jag ska gå ner från scenen samtidigt som hon drar mig i ena armen. Jag slits av scenen.

Självklart symboliserade stormningen något i stil med att förorten är här för att revolutionera teaterscenen, och jag har aldrig känt mig så lurad någonsin. Jag sjönk riktigt djupt ner i min stol igen. Om ni någonsin har tänkt på att förverkliga mardrömen att göra bort er uppe på en scen; försök med att bete er som en idiot på Stadsteaterns stor scen... Det förföljer dig i dina drömmar i åratal.

Skägget
"Ja... ungefär så här *skrattar till* gick det till när vi var på teater med skolan på högstadiet *ler igen så att man ser att han anstränger sig för att inte skratta*" Pjäsen fortsätter givetvis och jag hatar att sitta där. Jag sjunker ytterligare några meter men jag hör fortfarande viskningarna och fnissen från de som sitter nära. Kunde inte alla bara blunda så att mannen med det vildvuxna håret, Usama bin Laden-skägget och den smuttsiga kepsen ostört kunde lämna salongen, jag vill tillbaka till min förort, jag ville se på TV! Istället ser jag hur folk försöker att inte skratta när de möter mig i foaljen efteråt, hur vissa stirrar och andra kollar bort men hur samtliga reagerar. Den bästa reaktionen var från en tjej som pratade i telefon och höll på att berätta för en kompis om min fadäs men tystnar blixtsnabbt när jag står bredvid henne vid garderoben.

Om ni undrar varför jag bloggar om det här nu, sex år efter skandalen, så är det för att jag har kommit till insikt om att tiden inte läker några sår. De fadäser vi gör idag kommer vi få leva med och skämmas för tills alla nu levande är borta. Jag vaknar fortfarande kallsvettig när jag mardrömmer om incidenten. Sen hörde jag att skådespelaren Jonas Karlsson (Hammarbyhunden) också gjort samma tabbe. Mina tankar går till honom och hans familj.

Ansvarsfull medborgare eller idiot? Ansvarsfull idiot!

SvD  skriver så här om pjäsen:

"Invasion börjar med ett teatertrick: En rätt illa spelad scen ur Carl Jonas Love Almqvists Signora Luna bryts av högljudda högstadieelever, som stormar scenen, kapar den. Nu vill de se teater som de gillar, som de förstår. Här ryker slöjor och ridåer och en halvnaken, stökig scen med en rejäl nerförsbacke på, uppenbarar sig." 
Den hårdaste kommentaren står Nöjesguiden för: "varför älskar alla som går på det att bli lurade och förnedrade?"

Jag har bloggat om detta tidigare på en numera nerlagd blogg och då skrev mina mamma:

"Hur kunde du! Jag var tvungen att gå bort från skärmen flera gånger för att jag skämdes när jag läste... Det var så smärtsamt!"
Bäst just nu: Kunder! Tycker att det är kul när kunderna säger att de har “vanligt internet“ och menar att de har uppringt internet på 56k-lina...