lördag 5 februari 2011

Vad är det som flyger och flyger men aldrig kommer fram?

Sedan i tisdags har jag extraknäckt som flygplatsinspektör. För tillfället sitter jag i New York och undrar om det kan vara så att jag faktiskt har min sista etapp kvar och att jag kommer att komma iväg ”on time”. Från början var det meningen att jag i tisdags skulle flyga Arlanda-London-New York-Puerto Plata. Ganska omständigt men tolv timmar i New York och sex timmar i London kan man i alla fall jobba med och förhoppningsvis hinna fixa fram ett äventyr på.

Mitt boende vid Arlanda
Nu blev det inte så. Det började i tisdags när jag checkade in väskan till London och frågade personalen om det, mot all förmodan, skulle vara så smidigt att väskan skulle resa själv till Dominikanska republiken, utan att jag var tvungen att hämta ut den på varje flygplats. När det gick upp för dem att jag skulle flyga till USA stoppade de incheckningen direkt och berättade att alla flyg var inställda till östra USA på grund utav en storm.

Dexter säsong fyra avklarad...
I sex timmar stod jag i kö till Continental Airlines ensambemannade disk med uppskattningsvis 50 andra strandsatta resenärer. Jag blir där ombokad till en serie anslutningar som på torsdagen ska ta mig Arlanda-Frankfurt-Houston-Miami-Puerto Plata. Jag har inget behov av att åka hem till Södertälje däremellan så jag får hotell och mat betalt av flygbolaget och bosätter mig tillfälligt i (S)igtuna.

Jag i Frankfurt.
Torsdagen börjar lika bra som tisdagen. SAS, som ska flyga mig till Frankfurt, hittar inte min bokning eftersom Continental haft datasystemproblem och ingen av deras bokningar syns hos de andra bolagen. Jag svär till mig en plats på planet till Frankfurt men vet inte om jag kommer att få fortsätta vidare eftersom jag inte vet omfattningen på systemproblemet. Väl i Frankfurt är jag ytterst nära att tabba mig, när jag ser att min bokning finns och jag checkat in blir jag sugen på att ta en öl inne i Frankfurt och tänker ge mig iväg på ett snabbt äventyr. Jag blir kvar lite för länge och jag står och tvekar innan jag väljer att stanna. Plötsligt ropar högtalarsystemet att det är dags för boarding för resanden till Houston. Jag ignorerar detta eftersom jag tror att det måste vara ett annat tidigare plan. När de har ropat en tre-fyra gånger blir jag orolig och kollar min biljett. Jag trodde att jag skulle resa 15:00 men på biljetten står det ”150P”, alltså 1:50 pm eller 13:50 som vi vanligt funtade människor säger... Jag nästintill sprang genom säkerhetskontrollen och min flackande blick var inte vad vakterna ville se men jag förklarade mig snabbt och bra. Till mitt försvar var alla tider på flygplatsen angivna med 24-timmarssystem (vad heter det?) men biljetten var köpt av ett amerikanskt bolag som skrev på ett annat sätt.

Nyvaken i Houston.
Väl i Houston ser jag att alla plan för kvällen är inställda, varenda ett. Dessutom av en sådan skitorsak som att det saknas salt för landningsbanorna! De har tydligen aldrig sett snö förut i Houston och det har inte jag heller, det regnade vatten som det brukar göra ibland men de kallade det för snö ändå. Jag ska inte lyfta förrän nästan elva timmar senare så jag hade planerat att sova över på flygplatsen med kontokort och pass som kudde. När jag ser förseningarna och när jag dessutom tvingas hämta ut min väska, trots löften i Stockholm om att det inte skulle behövas, bestämmer jag mig för att fixa ett boende för natten då det eventuellt kan bli en lång fredag. Jag hinner bli intervjuad av lokal-tv, ”Texas local 2”, angående flygförseningarna och passar på att skylla på politikerna och dra paraleller till svenska regeringen och tågtrafiken. Jag sover natten på Americas best value inn och åker taxi med en storväxt svart kvinna till Popeyes där vi beställer i drive thrun, when in Rome...

I New York.
På fredagsmorgonen är jag fem på morgonen inne på flygplatsen för att få reda på att mitt plan är inställt men att de kan boka om mig till en resa som går exakt 24 timmar senare eller sända mig till Fort Lauderda i Florida vid tolvtiden varifrån jag kan ta taxi eller buss till Miami och lyfta mot Puerto Plata på lördagsmorgonen... Eftersom jag inte litar på flygplatsen i Houston, den heter dessutom George Bush Intercontinental Airport, väljer jag att ta mig ett steg närmare slutmålet genom att välja att flyga till Fort Lauderda och köra hela taxigrejen. Jag ringer Jens i Dominikanska republiken och berättar att jag blir 24 timmar senare än vad som senast var beräknat. Han säger då att han kan hämta mig på en annan flygplats på ön om jag bara tar mig till Dominikanska republiken. Jag berättar detta för Continental Airlines och de bokar om mig till en liten omväg från Houston via New York till Santo Domingo. Jag var väldigt tveksam till att välja det erbjuadandet, i mina öron lät det som om de förde mig längre från mitt slutmål och som om jag skulle bli strandsatt på en ny flygplats med mindre möjlighet att hitta ett direktflyg om det planerade blev inställt. Men jag körde på det ändå.

Nu är det snart dags för boarding mot Santo Domingo där Jens hämtar mig på flygplatsen innan vi reser tre timmar i bli till hotellet. Jag beräknas landa 00:03 i natt, eller 1203A som pappskallarna här skriver. Vad jag längtar efter är en dusch och rena kläder!

Är det en fågel? Är det ett flygplan? Det är Acke!

Bäst just nu: Robert Brobergs klassiker med refrängen ”Målet är ingenting, resan är all-all-all-all-allt...”