lördag 12 februari 2011

Mycket val blir det

Från det jag landade har Jens peppat inför den valsafari vi var på i onsdags. Det skulle bli en otrolig upplevelse och han hade enbart hört postivt om dessa safaris från andra resenärer. Med tiden blev även jag fullständigt inställd på att detta skulle bli höjdpunkten på resan.

Jens.
Därför var det ett enormt antiklimax när vi gled ut i bukten vid Samaná, den bukt dit knölvalarna varje år regelbundet återvänder för att dels föda och dels ägna sig åt vuxenaktiviter som lätt kan generera nya valbebisar om man inte använder skydd.

Efter 45 minuter hade vi inte sett annat än ett plaskt på mycket långt avstånd, ett plaskt som fick alla på båten att stämma in i ett stort ”Ooooooo” men enligt Jens kunde den ”torskryggen” lika gärna vara en delfin. Småningom spred sig en däsen känsla över båten; några sov, vissa hängde över relingen och vissa lutade bara huvudet bakåt och stirrade apatiskt rakt upp i luften. Valarna ville bara inte dyka upp.

Cuba Libre, d.v.s. rom och cola.
Carlo som var vår kapten för dagen uppfattade situationen och började hålla en föreläsning om valar på båten. Det rabblades fakta om vikt, längd och föda samt om valarter och levnadsförutsättningar. Om detta hade varit vad jag betalde 76 amerikanska dollar för var jag blåst, informationen finns med största sannolikhet på Wikipedia. Eftersom alla vägar här leder till rom så plockade självklart besättningen fram det tunga artilleriet; Cuba libre!

Småningom hördes dock åter ett ”Oooooo” från folket på vår båt och hela schabraket höll på att välta över babord sida. På nästan en armlängs avstånd, åtminstone inte mer än två armlängder, dök en tiometersbjässe upp på x-antal ton. Det blev en mycket lyckad tur ändå och jag har bland 400 bilder från Jens kamera (min var fortfarande bortsupen) valt följande fyra att visa;


Dessa bilder fångar inte den storslagna känslan av att ha dessa bjässar tätt intill sig men de visar ändå ett mäktigt däggdjur på nära håll med sin bebis. Ett annat arbete med valtema blev det på torsdagen när Jens åkt till sitt glassiga arbete. Ända sedan jag anlände har jag nämligen sett massvis av affischer som uppmanar folk att rösta på det revolutionära partiet och i synnerhet på en viss Miguel.

Jose, valarbetare för
Partido Revolucionario
Dominicano, PRD.
Eftersom jag även skådat ett valcenter inte långt från där Jens bor begav jag mig dit för att hjälpa till i kampen för socialism på den lilla karibiska ön. Tyvärr blev mina ambitioner grusade utav språksvårigheter, de andra valarbetarna kunde inte mycket engelska och de förstod desto mindre. Jag vet inte ens om det gick fram att jag var från en systerorganisation i Sverige eller om de trodde att jag var från Socialist Internationalen. De var i alla fall glada över att se mig och de pratade snabb spanska medan de ropade på varandra om "El socialista sueco"... De hade inte ens något valmaterial jag kunde hjälpa till att dela ut så min insats blev fullständigt meningslös. Jag gav dem några "Kryssa Lindholm-kort" och begav mig ut på andra upptäcksfärder. Kanske får man i alla fall ett mail från någon med någorlunda engelskkunskaper och kan knyta nya kontakter.

Nu ska jag inte skriva mer idag för regnet utanför har upphört och jag tänkte tillbringa åtminstone en förmiddag i solen vid poolen och därefter ska jag ut på stan för att köpa med mig lite fin rom hem, lyfter mot Arlanda imorgon, via New York och London. Ses snart!

Lycka till!
Bäst just nu: Tack vare alla desa mail om skvaller och rapporter om hur det politiska och fackliga livet fortgår i Svea Rike i allmänhet och Tokstan i synnerhet är jag sugen på att dyka in i skiten igen och längtar nästan därför hem.