tisdag 8 februari 2011

Dekadens i Dominikanska

Jag mår som jag förtjänar men lika glad för det är jag men gladast är nog den som hittar min kamera, lyckades med konststycket att supa bort den igår eller i morse, därför blir detta en bildfattig uppdatering av bloggen.

Det var en helt surrealistisk känsla att festa i ett öde hotell. Rummen i hotellet skulle vara uthyrda nu egentligen men eftersom de inte hade lyckats fylla hotellet hade de flyttat alla gäster till ett annat hotell och behållit detta öde hotell som övernattningsrum åt personalen på resebyrån.

När vi kom fram till hotellet efter en timmes bilfärd ut i ödemarkena var det ett gigantiskt herrgårdsliknande komplex i gräll rosa färg som mötte oss, med beväpnade vakter utanför (vart man än kommer är det vakter med pumphagelgevär). På baksidan hade man dukat upp med pizza och rom vid poolen och det var ungefär 20 personer från olika resebyråer där. På den inslagna vägen med rom fortsatte det hela natten, eller som jag sade till Jens; "Alla vägar leder till rom..."

För att nå toaletterna var man tvungen att komma in i ett hotellrum så det hände väl mer än en gång under kvällen att jag fuskade och hittade en palm som såg lagom uttorkad ut. Vid ett av dessa tillfällen kommer jag rumlandes ner för en stentrappa mot havet, som slog in stora vågor mot stranden i den mörka natten, när en mörkklädd och mörkhyad man med ett pumphagelgevär plötsligt uppenbarar sig. Det var nästan så att mina behov uträttades med detsamma och att palmbesöket kändes överflödigt.

Vakterna bjöds för övrigt på rom under hela kvällen och det avdramatiserade dem lite men konsekvensen blev samtidigt att vi hade beväpnade och smått berusade vakter.

I hotellet var det inga möbler förutom stora speglar på väggarna och dessa var av den maffiga typen med pompösa träutskurningar av vågor, fåglar och frukt, de gav nästan en barock känsla. Självklart var det ett kraftigt lager damm på dessa vilket inte gjorde att det öde hotellet kändes mindre spöklikt. Lobbyn var enorm med högt i tak där man kunde se trapporna klättra upp längs väggarna mot hotellrummen och det var nästan en slottsliknande känsla när man stod där på marmorgolvet och tittade upp. En häftig byggnad generellt och en utomordentlig festlokal.

Jag fattade tycke för två finska kvinnor och inledde en liten charmoffensiv. Det gick som det brukar, jag ägnade natten åt den ädla sporten dragkamp när jag delade täcke med Jens.

Innan dess hade jag och finskorna berättat lustiga historier om familjefester som spårat ur på grund utav generösa alkoholintag, vi hade spänt ögonen i varandra och alla svurit på att just en själv var mest uthållig i bastun och försökt ranka världens bästa ishockeyspelare även om finskorna inte tycktes ta det sistnämnda uppdraget seriöst då de envisades med att ta med någon satans Tikkanen på listan.

Det var en superhärlig karibisk natt annars; musiken, skratten och romen i kombination med det maffiga hotellet gjorde gårdagen till en höjdare och definitivt en kväll jag kommer att minnas, bortsett från de små sekvenser av natten som är blanka i min inre film om natten. Jag vet inte varför mina skor och strumpor var dyngsura när jag vaknade och jag minns inte att jag någonsin använde kameran som sedan försvann, jag har en svag bild av att jag diskuterar med finskorna om vi ska bada i poolen och att jag vid detta tillfälle tömde mina fickor. Det är kanske därför mina skor är blöta också.

Då alla vägar leder till rom kan ni gissa vad jag just nu har i min högerhand. Jag sitter och njuter av värmen och gårdagen medan Jens är iväg och jobbar, vissa har det inte så lätt... Jo, det har han, jävla drömjobb han har!

Bäst just nu: Alla bilder i kameran synkades med Jens dator igår eftermiddag.