måndag 31 januari 2011

Konsten att göra en Hasselhoff

Min inspirationskälla.
Det är viktigt med förebilder och inspirationskällor, som The Hoff. Den tidigare Baywatchstjärnan David Hasselhoff har för några år sedan uttryckt en besvikelse över att han inte omnämns i historieböckerna i samband med Berlinmurens fall. Han anser även att en bild av honom bör hänga på väggen i museet vid Checkpoint Charlie. Frågan vi alla ställer oss, så även BBC News, är självklar; Did David Hasselhoff really help end the Cold War?

Med tanke på de oroligheter som blossade upp i Tunisien efter min vistelse där i oktober och de icke regeringsunderstödda aktiviteter jag där sysslade med, kan jag inte annat än, inspirerad av The Hoff, lyfta min egna insats och betydelse.

Jag kom att tänka dessa självupphöjande tankar här om dagen när en vän från Tunisien ringde och berättade allt om revolten som om jag inte hade sett en enda nyhetssändning och en annan vän därifrån högg mig i Facebook-chatten med frågor om svensk politik.

Min absoluta favoritkonversationstartare som jag var en del av under min tur i Tunisien utspelade sig efter att jag hyrt häst och guide och ridit upp i bergen utanför Hammamet. Det vanliga turistbabblet om vädret, naturen och min guides berättande om det underbara livet i Tunisien följdes av nedanstående;

Jag: "If you like life in Tunisia that much, I guess you are really satisfied with your job too? How many hours a day do you work?"

Hästskötaren: "I like it, I´m a hard working man. I start my day at five in the morning and work into ten at the night."

Hästskötaren
Jag: "Nice to hear, then you must get well paid. How much do you earn?"

Hästskötaren: "I get seven dinars everyday for the work that we, me and my wife, does. But we pay two dinars back to the owner of the stable for rent, we live in one room at the farm."

Jag: "But I just payed 45 dinars for two hours with you and this horse, You can´t get much from that, probably less then one dinar. Is that fair? Don´t you think that the money could be divided more equally?"

Hästskötaren: "It´s not fair. It´s a hard work but their is no other jobs for me".

Jag: "Have you ever read Karl Marx?"

Familjen.
Sen slog vi oss ner på bergstoppen med utsikt över staden och delade på ett paket cigaretter medan vi pratade facklig kamp och socialism i en timme och resonerade mer öppet om det tunisiska samhället och kapitalism i allmänheten. Han bjöd mig hem till sin familj och vi åt kaktusfrukt samt drack te och juice. Jag lovade att skicka material på arabiska till honom och sade att de alltid var välkomna till Sverige för att hälsa på. Jag har ett missat nummer från honom och ska ringa upp imorgon antagligen. Spännande att se vad han vill.

Dhaouadi, originalet.
En annan tevlig diskussion jag hamnade i var på Cafeteria Sidi Bou Ali där jag träffade Usama och Halil. De skrek "Dhaouadi" när jag gick förbi eftersom det var vad det stod på den tunisika landslagströjan jag hade prutat till mig ett bra pris på tidigare samma dag. De erbjöd mig att tugga på någon sorts kvist men jag tackade artigt nej och fick förklarat för mig att det var en stjälk från en marijanaplanta eller något liknande. Jag började fråga om livet i Tunisien och de var båda arbetslösa och hade varit det ett tag med korta påhugg ibland.

De hade lika många frågor om Sverige som jag om Tunisien och de frågade om det skulle vara möjligt för dem att komma till Sverige för att arbeta och börja om sina liv. Jag förklarade vår situation gällande ungdomsarbetslösheten och segegrationen men de var fortfarande intresserade; "But doesn´t you have a welfare system for those who do not work?" frågade Halil. Detta skulle man kunna tro skulle leda till att jag skulle börja spy galla över den svenska regeringens nedskärningar, men så blev inte fallet. Jag frågade dem om de visste varför de inte hade någon arbetslöshetskassa och om de visste hur marknaden arbetar för att alltid pressa ner lönerna till ett existensminimum. Jag pratade om vilka som tjänar på arbetslösheten och de berättade att alla där inne var arbetslösa. Caféet var litet och det var ungefär åtta personer som satt där när jag ställde mig upp och frågade om någon hade ett jobb, Halil översatte till arabiska men ändå räckte ingen annan än killen bakom disken upp sin hand.

Usama, jag och Halil.
Jag frågade vad han tjänade, och jag tror att även han tjänade sju dinarer om dagen. Sen vände jag mig mot de andra på caféet och frågade om ingen kunde göra hans arbete för sex och en halv dinar, de satt fortfarande tysta men Halil svarade att han skulle ta cafébiträdejobbet för den lönen. Sen höll jag en kort facketsgrunder om lönekonkurrens, om varför de inte hade någon arbetslöshetskassa och om varför arbetslöshet gynnade caféägaren. Jag avslutade med att påpeka det uppenbara; "Your president, Ben Ali, he´s no good." Sen fick jag svara på en del frågor och jag gick tillbaka till samma café dagen efter och fortsatte diskutera med min jämnåriga kamrater.

Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att jag, likt vad David Hasselhoff gjorde när han stoppade kalla kriget, är grogrunden till den arabiska revolutionen för frihet som nu väller fram över Nordafrika. Jag tar för givet att jag får hänga på väggen i framtidens museum som berättar historien om dagens revolution. Åsa Lindeborg rutar in världsläget väldigt bra i sin krönika, för den som vill ha en mer seriös analys av den arabiska revolutionen. 


Bäst just nu: Om ungefär ett dygn lyfter jag mot varmare breddgrader, Domikanska republiken kommer aldrig mer bli sig självt igen!