onsdag 10 november 2010

Kundgenererad energi

Det är härligt att vara tillbaka i teliabutiken och att få hänga med kollegorna och bråka om spellistorna på Spotify (Oscar Linnros spöade Madonna stora delar av dagen) samt om vem som ska ta den där kunden som kommer in alldeles för ofta, aldrig lär sig hantera mailen i sin mobil och dessutom doftar något pikant av svett samtidigt som han sprutar saliv medan han talar. På den glädjande sidan finns också att organisationsgraden nu återigen är 100 procent, den dippade till 75 procent när Daniel flyttade till teliabutiken i Farsta men Valpen är varmt välkommen som SEKO:s nyaste medlem.

Vissa saker saknar jag däremot definitivt inte när jag är tjänstledig; som stressen, vissa otrevliga kunder och att det går att ha vissa invändningar gällande arbetsmiljön. Men de flesta kunder är otroligt trevliga och vill prata om allt från Elitserien i ishockey, regeringens oduglighet eller minnen från en helg med scouterna på 1950-talet. Dagens två höjdpunkter (lågvattenmärken) är dock;
1. En välvårdad kvinna född 1954 talar en proper svenska med svag finsk brytning men mår inte bra. Hon presenterar sig genom att påtala just det sistnämnda, att hon inte mår bra och att det är hennes Samsungs fel. Hon önskar att reklamera mobilen. Jag är van vid de mest udda felbeskrivningarna och tänker att det kan vara jobbigt när mobilen bryter samtal konstant eller när den talar om att den sänt ett SMS fast den inte har gjort det. Men det är inte en sådan felbeskrivning kvinnan lämnar. Strålningen är tydligen så stark från mobilen att hon måste lägga den i hallen när hon sover, hon brukar vara glad och pigg men blir alltid sur och ledsen när hon sätter på sin C5130... Knappast en slående slogan för Samsung. "Du måste hjälpa mig" säger hon, "tyvärr finns det ingenting som jag kan hjälpa dig med" tvingas jag att kontra med.
2. Stressad manlig egenföretagare runt sextio år gammal kommer in med argsint blick. Butiken säljer skitprodukter utan dess like om du frågar honom. Hans fru har satt på displayskyddet på hans nya Nokia N8 och det är massa bubblor och veck på displayen nu. Dessutom är det ett oförklarligt hål i displayens nedre vänstra kant samtidigt som 3G-kameran i den övre högra hörnan sänder suddigt. Displayskyddet har han satt dit upp och ner men även detta är förstås Telias fel, vi har inte sänt med en tillräckligt detaljerad bruksanvisning... Länge leve de drivna entreprenörerna som aldrig ger upp!
Det hade varit lätt att bli sänkt av sådana kunder men de genererar en energi trots allt och jag försöker memorera formuleringar för att kunna återberätta i fikarummet. Det går inte att vinna emot dem. Argumenterar man ner dem fullständigt och börjar påvisa att deras påstådda strålkänslighet sitter i huvudet på dem eller att displayskydd kan vara svåra att få dit perfekt men sätter man den upp och ner är det enbart ens egna tillkortakommande man kan skylla på, då brakar helvetet löst.

Istället får man se bekymrad ut, nicka instämmande och säga att man ska ta upp frågan med Samsung för att se om fler har haft samma problem med just den modellen, man lovar att ta kontakt med Telias inköpsansvarige för att påpeka och se till att vi enbart säljer produkter med fullgoda instruktionsböcker; om det så skulle rör sig om en liten plastfilm till displayskydd. Man sväljer till man känner sig som Tracy Lords och bara vill ge igen men det är då kollegorna kommer in, när man går in i fikarummet för att svepa en kopp microvärmt svart kaffe står de där och garvar hejdlöst, självklart har de lyssnat på hela konversationen. Någon drar en liknande historia och någon berättar om när samma kund var inne senast och vi skrattar tills nummerlappsknappen skriker till och någon böjer sig ut i butiken men sticker in huvudet snabbt igen; "Vems tur är det att ta bajsmannen?" Det enda jag saknar är vissa kollegor som avancerat, bytt bransch eller flytt landet. Arbetskollegor är en av de främsta orsaken till att alla ska ha ett arbete!

Bäst just nu: Arkiv. Jag var på styrelsemöte med Föreningsarkivet Södertälje/Nykvarn igår och efter mötet fullständigt grävde jag ner mig i gamla protokoll från LO-sektionen, IF Metall, SEKO posten och Arbetarekommunen. LO-sektionens protokoll var jobbigast att läsa, samma problem då som nu; fler fackliga namn behövdes i kommunfullmäktige och i Arbetarekommunens styrelse, relationen till partiet skulle förbättras genom återkommande träffar mellan LO-sektionen, kommunalråd och ordförande i Arbetarekommunen med mera. Det är en lång väg att vandra. Däremot väckte alla gamla dokument en vilja i mig att ta upp studierna igen, det skulle vara kul att skriva en C-uppsats om arbetarrörelsen i Södertälje.