fredag 24 september 2010

Jag drömde om Joe Hill i natt...

...vi stod där man mot man.
Jag sa till Joe: "Du är ju död!"
"Jag kan ej dö" sa han,
"Jag kan ej dö" sa han.

Jag ligger i soffan ikväll med Thorsten Flinck på stereon, mannen med en röst lika len som sandpapper. Han sjunger att vi äro tusenden och att även han drömde om Joe Hill inatt. Det är inte någon ovanlighet att jag drömmer mig bakåt i historien och önskar att jag hade levt i en annan tid där jag inbillar mig att kampen var självklarare och alternativen mer svarta och vita, ibland vill jag ro ut i Malmö hamn med Anton Nilsson och ungsocialisterna och ibland vill jag vara en hippie på Woodstock eller en 77-punkare i Rågsved. Men att jag i natt faktiskt drömde om Joe Hill är ovanligt, i natt måste ha varit första gången.

"Dom sa du hade mördat nån,
vid Salt Lake City sjö.
De sköt dig mitt i hjärtat Joe!"
Han sa "Jag är ej död",
Han sa "Jag är ej död".

Innan jag somnade igår var jag rastlös och väldigt trött, jag var egentligen oändligt trött efter att ha varit ute sent på stans krogar med en kamrat efter arbetarekommunens styrelsemöte, som i sin tur inte bara hade bestått utav formalia utan hade krävt en del tankeverksamhet och engagemang. Men jag kunde inte somna direkt ändå. Jag började plocka med gamla papper i köket och underst i posthögen av obetalda räkningar, vykort och tidsskrifter låg en oläst LO-tidning från slutet av juli och det gick upp för mig hur lite jag brytt mig om någonting annat än praktiskt valarbete den senaste tiden.

"Men plutokrater sköt dej Joe,
de tog ditt liv till slut!"
"Att mörda sången min" sa Joe,
"Vill mera till än krut
Vill mycket mera till än krut!"

Därför började jag städa och rota runt ordentligt vilket ledde till att jag hittade boken Joe Hill - Mördare eller martyr?, av Ture Nerman, som hade ramlat ner på golvet. Jag satte mig på köksgolvet och klockan var närmare två på natten när jag började läsa. Det är ett fascinerande levnadsöde den mannen har; utvandrad från Gävle till USA via den amerikanska fackföreningsrörelsen och slutligen avrättad och tystad för gott efter ett justitiemord. Att bli en sådan hyllad hjälte är få förunnat, om det nu är martyr man vill bli... Jag visste innan jag läste boken inte mycket mer om honom än att hans sånger har översatts till många språk och fortfarande sjungs av strejkande och viljefyllda arbetare i alla världsdelar. Det känns bra att kunna sätta en människa bakom de texter jag hört och sjungit så många gånger.

Han stod där vid min säng och log,
och sa i självklar ton;
Jag har sått ett frö som ej kan dö!
Vår organisation,
ja, vår organisation!

Jag vet inte när jag somnade men jag vaknade i min säng. Lite mer bakfull än när jag somnade och boken har nu ett antal vikta sidor eftersom jag under natten någon gång rullat över den. Antagligen var det mitt nattliga läsande och tankarna som väcktes därifrån som blandat med ruset från ölen fick mig att drömma som jag gjorde. Jag kom direkt att tänka på "The Ballad of Joe Hill" när jag vaknade och har ägnat större delen av kvällen åt att söka efter olika inspelningar av den sången och tolkningar av Joe Hill-texter. Mest har jag fastnat för sockersöta Isabelle Anderssons tolkning, hon sjunger den så att man nästan blir kär i henne men å andra sidan kanske det bara är jag som är sosseskadad nog att få fjärilar i magen över hur någon uttalar "organize"...

"Joe Hill kan aldrig nånsin dö!"
sa Joe, "jag lever än!"
När män går ut i strejk och strid,
då går Joe Hill igen.
Då går Joe Hill igen!



Från San Diego och till Maine;
varhelst vår kamp slår till,
för mänskovärde, lag och rätt;
Där hittar ni Joe Hill!
Ja, där hittar ni Joe Hill!

Det var jobbigt att förlora riksdagsvalet, men jag var förberedd. Jag minns att jag på Jobbkongressen böjde mig mot min far och alla som satt runt oss och sade att vi skulle förlora valet. Jag minns inte om det var efter beslutet att det var okej med vinstuttag i offentlig sektor, om det var när vi bestämde oss för att sänkta arbetsgivaravgifter var en bra sak eller om det var när Mona gång på gång i ett mantra upprepade; "varje arbetad timme behövs..." och därmed dödade debatten om arbetstidsförkortning, hennes popularitetssiffror var för låga för att hennes politik skulle kunna kritiseras ordentligt. Kanske var det när vi inte ens kunde säga att vårt långsiktiga mål var en a-kassa med 90% i ersättningsnivå. Någon gång under kongressen dog i alla fall min tro på framgång, även om jag jobbat stenhårt och hoppats in i det sista. Vi var inget alternativ till högern 2010, vi var ett borgerligt b-lag.

Jag drömde om Joe Hill i natt
Vi stod där man mot man
Jag sa till Joe: "Du är ju dö"
"Jag kan ej dö" sa han
"Jag kan ej dö" sa han
 
Nu börjar en ny kamp. Nu ska det organiseras och debatteras som aldrig tidigare. Jag ska så snart jag har publicerat detta inlägg maila iväg en kallelse till nytt styrelsemötet med LO-sektionen Södertälje/Nykvarn. Nästa helg håller jag kurs för unga LO-medlemmar, jag ska hålla två pass; ett om människovärde samt ett om klassbegreppet. Däremellan ska jag på planeringskonferens med SEKO Stockholm och försöka driva igenom hur jag vill att fackföreningsrörelsen ska arbete gentemot partiet och klubbarna i politiska frågor. "Vi tar det efter valet" har ni som känner mig hört många gånger, det ser inte ut att bli mindre att göra över huvud taget, snarare tvärtom. Men nu handlar det om att organisera, att så frön som inte dör. Att se till så att vi är ett alternativ till Reinfeldts regering 2014! Joe Hills sista önska var kort och gott; "Don´t mourn, organize."

Bäst just nu: Min mamma, till lika kretsordförande för Centerpartiet här i Södertälje, drog med mig på en grymt plaskig och kall promenad för många år sedan i december. I sju och en halv timme gick vi från Södertälje för att komma fram till Trosa och käka julbord. För att hämnas tog jag fram det tunga artilleriet och sjöng hela min arsenal av kommunistiska kampsånger i marschtempo i ungefär sju och en halv timme. En av dessa sånger var Knutna Nävars översättning av Joe Hills sång Should I Ever Be a Soldier som på svenska heter "Om jag någonsin ska strida". En sorts humor som inte uppskattas lika mycket av alla... :)